(July 21, 1667 - June 3, 1720) was an Italian painter of the late-Baroque specializing in still life paintings. He was also known as Cristofano Monari. His initial training was in Reggio Emilia, his birthplace, and he came under the patronage of Rinaldo d'Este, Duke of Modena. In 1703-1706, he lived in Rome, then moved to Florence, where for about a decade he was attached to the court of the Medici. His still life paintings recall those of Evaristo Baschenis; however, the added disarray of porcelain, glass, and foodstuffs, suggest the hangover from the jovial surfeit of the Medici court. He painted also panoplies and war trophies. In 1715 he moved to Pisa where he worked almost exclusively in art restoration; he died in 1720. An exhibition of his paintings took place in 1998 in Reggio Emilia, where it attracted wide attention and was a national success.   Related Paintings of Cristoforo Munari :. | Still-Life with Musical Instruments | with Musical Instruments and Fruit | Allegoria delle arti | Stilleben mit Musikinstrumenten und Fruchten | Eisbehalter, Majolikakanne, Glaser und Loffelbiskuits |
Related Artists:
Joachim Wtewael
1566-1638 Flemish Joachim Wtewael Galleries Dutch painter and draughtsman. He was one of the last exponents of MANNERISM. From c. 1590 until 1628, the year of his latest known dated paintings, he employed such typical Mannerist formal devices as brilliant decorative colour, contrived spatial design and contorted poses. He sometimes combined such artifice with naturalism, and this amalgam represents the two approaches Dutch 16th- and 17th-century theorists discussed as uyt den geest (from the imagination) and naer t leven (after life). Wtewaels activity reflects the transition from Mannerism to a more naturalistic style in Dutch art. Slightly over 100 of his paintings and about 80 drawings are known. Subjects from the Bible and mythology predominate; he also painted several portraits, including a Self-portrait (1601; Utrecht, Cent. Mus.).
Edmund john niemann
1814-1901
egron lundgren
Egron Sellif Lundgren, född 18 december 1815 i Stockholm, död 16 december 1875 i Stockholm var en svensk konstnär och författare. Hans lite egendomliga förnamn är givet av en omtänksam fader som önskade sin lille nyfödde ett rofyllt liv, eg-ron. Egron Lundgren kan betecknas som den svenska akvarellkonstens fader. Han började först som oljemålare där han utförde genremålningar och historiska framställningar i tidens anda. Under sina många resor till Italien, Spanien och Indien fann han dock sitt rätta uttrycksmedel i akvarellen vars teknik han utvecklade till ett mästerskap. Han bosatte sig i mitten av 1850-talet i London där han hade stora framgångar som porträttmålare. Med London som utgångspunkt företog han sedan ytterligare resor både till Italien och Spanien men även till Egypten och Indien. Hans reportagemålningar från sepoyupproret i Indien anses utgöra en av höjdpunkterna i hans produktion. Hans akvarellteknik utvecklades med åren till en snabb, upplöst teknik i rena, klara färger och lätt penselföring. England med sina dimhöljda öar kom till fullt uttryck i arbetena från hans många resor. Sina sista år tillbringade Egron Lundgren i Stockholm men också därifrån fortsatte han sitt resande. Mest känd för en sentida publik har han blivit genom sina brev och dagboksanteckningar, utgivna under titeln En målares anteckningar 1 - 2 Egron Lundgrens väg i Södra Ängby, Stockholm är uppkallad efter Egron Lundgren.